Klart man får ta att ett litet barn vaknar på nätterna i flera år men när man själv börjar vakna mitt i natten för att barnet sover känns ju onödigt.
Igår natt grät/skrek L i stort sett hela (i alla fall halva) natten pga vad jag tror på iaf, en ny tand i överkäken ev. ont i magen och vi var dödströtta såklart eftersom det sällan och aldrig har hänt.
I natt sov hon rätt hyffsat men jag vaknade kl4...kanske var det min modersinstinkt som sa mig att nåt inte var som vanligt?! Och mycket riktigt. Blöjbyte å det grövsta kl4 tillsammans med Veiron i ottan (nä han sover nog). L lyckades somna om vid 5 snåret men inte jag. Jag är usel på att lyckas somna om det har jag alltid varit.
Idag väntar skola, lunch med T och L, klipp och färg av hår, plugga som en tok, räkfrossa på Laponia. Känns som att dagen är lång och innehållsrik. Vi får se hur länge jag står på benen.
